this is a life filled with hurt


ha-ha! *pekar på pappa*
Det var så jag gjorde när jag gick ner till köket imorse. Han hade försovit sig och vi kom lite försent (han väcker mig när han vaknar) hans tjej hade knackat på min dörr försiktigt och sagt, och jag menar verkligen försiktigt!) Jag satte mig käpprakt upp i sängen och sa jag är vaken!
Det var lite kul, för jag hade typ värsta drömmen om HM?! Ingen har sagt att jag är normal ;)
Men jaja.. nu msn:ar jag med den efterlängtade nicole ^.^ pöss på henne, men ja..
Jag jobbar för sista gången på detta jobb imorgon! Gud va skönt.
Det blir ett kortare inlägg idag.




- jag tror ingen av oss riktigt fattar, inte ens jag, att det är ett år kvar. Sen kommer vi skiljas, alla har inte kommit varandra lika nära som man troligen hoppats, men ändå finns det en känsla som alla har till varandra. Det kallas sammhörighet.
Vi kan inte tro att vi kanske aldrig ser varandra igen. Jag har upplevt detta förut. Vissa har jag aldrig sett efter att vi slutade för lite mer än två år sen. Två år, det är länge, mycket har förändrats och jag hoppas att alla någon gång kommer träffas och se vilka vi har blivit. Så jag hoppas att det sker med den här klassen jag håller ihop med nu också.
Jag hoppas att vi alltid kommer känna den sammhörighet vi känner senare, när vi en gång träffas, som vi gör nu.


maddeey♥