Varför utsätter jag mig själv för det här?

Blåa ägg, blått täcke, blått liv.
Varken svart ellet vitt, men blått.
Jag känner faktiskt att mitt liv är blått.
Ni vet, det är mörkt, men ändå harmonsikt. Det är lugnande och oroande. Det är besvikelse och lycka. Det är sorg och glädje. På ett sätt som inte går att förklara.




Jag vill komma någon vart, men det får tydligen bli på ett annat sätt.
Det där med Sthlms Estetiska, det gick inte bra. Men! Sånt är livet.
Jag kan inte göra någonting åt det. Kanske är jag menad för någonting annat?
Jag hoppas det och jag hoppas att jag hittar en ny liten glöd inom mig själv.


| |
Upp