Det är mitt i natten.
När ni vaknar upp, gör det ni ska göra under dagen och sedan sätter er bekvämt på en stol och läser detta ångrar jag säkert mitt val att skriva detta.
Om mig.

Jag heter Madeleine. Jag är femton år. Under mitt liv, ett kort liv för vissa, längre för andra, har jag varit den jag är. I era ögon har jag alltid varit Madeleine, en som är som hon själv vill vara, styrs inte av någon.
Men det är inte så jag känner. Jag har jobbat länge för att bygga upp en fasad som är bastant och robust. Inte en fasad som visar att jag inte bryr mig, utan en fasad som visar det folk vill se.
Med en enda tanke kan jag ändra hela allt det där, men när saker förändras kommer jag att fylla rollen som jag spelar fullt ut, inget fejkande. Ren och klar uppenbarhet av att jag ändå är den jag alltid velat vara.

Jag ser upp till folk som är annorlunda, som uttrycker sig genom kläder, hår. Stil, helt enkelt. Jag blir inspirerad av sådana männsikor, dem får mig att vilja uttrycka mig på ett otroligt kreaktivt sätt, men ofta backar jag när jag kommer för nära målet. Jag är rädd för vad folk ska tycka, men om jag tänker till ännu lite till så inser jag att det är mitt eget problem. Människor som inte vet har ingen rätt att dömma.

Mitt sätt att se på saker skiljer sig ifrån de flestas. 
Det är bara det att jag kan se hur folk lider och sedan strunta helt i vad mina vänner tycker, genom att prata med en person som är lite annorlunda, bara för att visa att jag accepterar den. Som en bekräftelse på att personen inte behöver skämmas för den man är, att folk som man aldrig trodde skulle prata med en ändå kommer fram och är trevlig.
Förutfattade meningar är det värsta jag vet. Jag själv kan säkert ha det, men absolut inte om folk jag aldrig pratat med. Hur dom än ser ut så är det okej. Varför ska man hålla fast vid någonting man har hört, det är ju inte säkert att det är sant om man inte har fått höra det från personen i fråga.


Under mitt liv har jag förstått vad jag är riktigt rädd för. Jag är rädd för att glömma bort att leva, som om alla mina problem kommer att komma i första hand och sen när jag väl inser vad jag har missat så är det redan försent.
Jag är rädd för att åldras. Trots detta faktum så räknar jag ner till min nästa födelsedag.
277 dagar kvar.

På ett sätt är jag nöjd med hur jag har det, på ett annat sätt så är jag otillfredställd. Jag vill uppleva någonting mer än vad jag gör var eviga dag. Om några få månader så tar allt som jag har hållit fast vid slut.
Högstadiet. Jag är nia, wow. Det är inget jubel från min sida. Årskurs nio är ett år fyllt med ångest. Jag vill aldrig behöva uppleva det här igen, men ändå vill jag vara kvar på den här platsen och alltid finnas på samma plats. Det strider mot mina egna ord. Jag vet, men ändå... Det är svårt att veta vad man vill. 

Efter en lång betänketid så har jag kommit fram till att jag måste leva mitt liv fullt ut för att vara nöjd. Det enda problemet är att mitt liv inte lever sig självt, alltid påtvingat att fortsätta av stress. 
Snälla, hjälp mig genom dem här kommande 5 månaderna. Ta mig igenom den kommande tiden med stängda ögon, jag vill missa det här. För en gångs skull. Låt mig missa januari, februari, mars, april och maj. Det är allt jag ber om.
Efter att allt detta är slut...
Kommer jag känna mig friare än någonsin, det spelar ingen roll hur många uppgifter och läxor jag får på gymnasiet. Ta mig bort, nu!

madeleine