en känsla
Jag avskyr att lägga mig ner på golvet och ge upp. Jag hatar det, men när det kommer till ens eget liv... Då måste man väl ändå värdesätta det? Jag var tvungen, för min egen skull. Trots att det kanske inte hade blivit något riktigt av hotet så blir man ju ändå lite skraj, det måste jag medge.
Annars står jag alltid upp för mig själv. Det är så jag lever, så om ni tror att ni bara kan komma med en massa lögner som ni har hittat på, ja då blir ni kanske inte bemötta på det vis ni hoppats på.
En sak ska ni veta bara och det är att hur mycket ni än säger och sådant till mig så står jag inte oberörd. Jag kan bli ledsen för minsta sak, men inte visa det. Jag vill inte visa det. Det känns som om jag delar med mig av en del som jag inte vill att ni ska se.
Jag vill bara att ni ska låta mig vara. Om jag inte gjort det minsta för att såra, varför göra det tillbaka då?