- to the end

to the end

Jag har kommit in i någon sorts period där allt jag lyssnar på är brutalt.
Med det menar jag verkligen brutalt. Fast jag försöker att inte smitta av mig, så jag lägger inte upp allt för hemsk musik här på bloggen. Så jää...

Ni ska veta att mitt hjärta gråter. Djupt inom mig så trasas mitt hjärta sönder mer och mer för varje sekund som går. På måndag kommer det att vara borta helt. För på måndag ska den som jag älskar mest i hela världen avlivas. Min älskade mozart, min katt. Min favoritkatt, den som jag kommer älska mest i hela jävla världen. Min mozart. Han som aldrig lämnat min sida under hela mitt liv. Sen dagen då jag kom hem från BB så har han funnits där.
Jag älskar dig. Jag älskar dig, min älskade, kära mozart. Du är bäst. Du är mer än bäst, mer än underbar, du är allt. Jag skulle betala vad som helst för ett helt liv med dig, mozart. Jag skulle ge dig hälften av det liv jag har kvar och ge det till dig. Jag skulle offra allt jag har för dig. Du ska ju finnas här igenom hela mitt liv, du har stått ut med alla mina gråtattacker, alla mina raseriutbrott och kollat på mig så klokt och förstående. Du har varit bättre än mina föräldrar. Du är bättre. Du är så som jag alltid velat att du ska vara, du finns alltid i mitt hjärta och du har funnits där varje gång jag gråtit för mig själv. För jag vet att du förstår. Jag vet att du vill trösta mig, jag vet att du vill få mig att må bra. Jag vill att du för evigt ska vara min.
Jag fattar inte att man kan älska så att det gör ont, men mozart, jag älskar dig så att det gör ont. Fattar du det?!
Ni fattar inte, ni tycker att jag är helt jävla dum i huvet, men då kan jag berätta en sak till för er: Jag gråter just nu. Sen jag skrev ordet avlivas har jag gråtit och jag har inte skrivit snabbt kan jag berätta för er.
Den enda som aldrig har svikit mig under hela mitt liv ska försvinna. Jag kan inte förstå det. Han är ju min! Så vad i helvete? Varför i helvete blir det såhär? Varför tar jag åt mig så jävla mycket av allt?! Snälla. Låt mig glömma, ge mig minnesförlust så att jag slipper smärtan. Snälla?

Förlåt mig...