för den du är
Istället för att ta tillbaka saker man sagt - som är det man vanligen säger. Om jag hade möjligheten att ta tillbaka ord som jag sagt skulle jag ändå inte göra det. Det vi sagt, och konsekvenserna av det, gör oss till de människor vi är.
Men om jag hade möjligheten att skruva upp volymen på vissa meningar... Det skulle inte vara i bråk, det skulle inte vara i stunder av ilska, det skulle vara i stunder då jag sagt saker mer som en viskning. Saker som inte hörts på riktigt. I stunder då mitt hjärta haft kontroll och inte den där äckliga klumpen uppe i huvudet. Den där massan på ca. 1 kilo som bara förstör, det är hjärnan som håller oss tillbaka.
Ibland kan hjärtat vara som en äcklig klump den med.
Som när man tvingar sig själv att säga och inse saker som vet kommer såra en just i hjärtat. När man ljuger för sig själv. När man förlorar någon. När man minns.
Tänk om man kunde trycka på en knapp eller radera sina känslor... Vilket fattigt liv man skulle ha.
Det vi känner och tar oss igenom hur mycket det än sårar, det gör oss rikare. En erfarenhet rikare.
Trots att man aldrig skulle erkänna det för sig själv när man har som mest ont. När man påstår att det inte kan bli värre. Man skulle aldrig se det "positiva" i det, för när man har ont så vill man ha ont tills någon kommer och lägger sin hand över ontet och tar bort det.
Det är inte min mening att spela duktig och tro att jag kan en massa, men när natten kommer och jag har tid att skriva flyter det bara på. Det är som om mina händer skriver och det av någon anledning låter bra. Det är mina känslor som får ord. Sånt som kanske ger mig en gnutta tröst. Självklart mår jag inte prima, mitt huvud är som våt, trasig, kartong. Helt geggig och omöjlig att laga. Återvinna går bra, men det blir ju aldrig samma kartong.
Ibland sätter weheartit ord på det. Det är sånt här som får mig att vilja skriva, bara skriva om vad som.
bra skrivet madde! så sjukt sant allting