- so very, very, brave

so very, very, brave

Om jag lägger mig med huvudet vid fotändan på sängen och tittar ut genom fönstret ser jag bara himlen och därför har jag inte svårt att inbilla mig att det är sommar. Fast sen kommer verkligheten krypande när jag inser att om det varit sommar hade fönstret varit öppet och allt hade varit varit varmare, ljuset, rummet, jag.
Jag saknar sommaren på ett sätt som jag aldrig trodde jag skulle sakna den på.
Jag vill ha sommar för att vara ensam och må bra. Senast idag satt jag i en liten klump på golvet och grät. Förra sommaren fanns inga problem.
Att ha ett kort lov och veta att skolan snart börjar igen, är väldigt onödigt.
Jag vill inte vara i skolan mer, jag vet inte... Det gör bara att jag får ångest.
Eller... Det kanske är någonting annat.
Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte orkar vara mig, inte just nu.

Jag saknar dig.
Du får mig att känna smärta, trots att jag vet att det inte är ditt fel.
Du lämnade mig så hastigt. Jag trodde inte att jag skulle behöva säga hejdå.
Jag hann aldrig säga det, inte på riktigt. Inte hjärta till hjärta.
Jag tänkte på dig, det var för din skull.
Jag saknar dig, min söta lilla hårboll, min mozart.