Vet inte. Förstår inte. Orkar inte.

Det som är så bra är att ingen annan behöver förstå. Ingen annan behöver lägga ner sin tid åt att klura ut en lösning. Ingen annan behöver se mig i min sämsta dager. För ingen annan är jag.

 

Kommer ha det kämpigt framöver. Jag är medveten om detta, men jag tänker inte säga till mig själv, som jag gjort så många gånger förut, att "skärp dig för fan". För nu är det annorlunda. Det är annorlunda på ett sätt som jag mycket väl kan beskriva och få att framstå som någonting groteskt respektive vackert, men det är inte värt det.

 

Nu, just nu, ska det få vara såhär.