Det finns inga bra bilder på mig från studenten egentligen. Antingen gråter jag på bilderna för att jag inte hade kommit över det faktum att jag inte hittat min familj eller så ser jag bara likgiltig ut. Kunde inte le på riktigt.

Det var en av mina bättre dagar, men jag vet inte om det var den bästa jag någonsin varit med om.
Fick en otrevlig överraskning precis innan samlingen i aulan som verkligen drog ner allt. Tack, tack och återigen tack. Men det blev bättre när jag väl kommit på flaket. Och paniken när han stängde flaket utan att jag eller Niklas i min klass var på. Herrejävlar vad orolig jag var. Och sen gick högtalaren sönder på flaket, men vi körde på ändå. Rutten vi åkte var inte den som var bestämd, men skit samma. Det gick ju bra ändå.

 

Åkte hem, hade mottagning och alla stod i en fin liten halvcirkel och skulle titta på när jag öppnade paket. Och som vi kan gissa satt jag där och kommenterade allt. Typ "Oj, där försvann Madeleine bakom papperet" eller "ni bara står där och glor på mig helt tysta". Och en mängd andra grejer. Jag gillar inte att prata inför folk eller att folk tittar på mig i stor klunga. Vanligtvis blir jag en tomat, men klarade mig undan den här gången. Redovisade mina planer inför de kommande åren och fick många kommentarer som lydde "du måste åka!" eller "Guuuuuuuuuuuuu va kueel". Så ja, har inte så mycket val nu.

 

Sedan blev det slutskiva och jag sammanfattar kvällen med att säga följande:
Jag fick en drink döpt efter mig. How about that?