Min resa:

 

Vi träffades på Arlanda förra lördagen och begav oss mot terminalen vi trodde var rätt, men som visade sig vara alldeles fel. Vi tog en runda och hittade rätt. Platserna på planet var utspridda lite halvt, men jag hade pappa en rad bakom mig så det gick bra.
Vi landade i Innsbruck ungefär 2 timmar efter det att planet lyft, därefter åkte vi buss i 1 timme till St. Anton.
Under den kommande veckan åkte vi skidor/snowboard varje dag. Byn var liten, men backarna var långa och det var ett stort system man åkte runt i. Av den anledningen blev det inte riktigt tråkigt någon gång.

När man väl bestämt sig för att man skulle ta sig hem kunde man vänta sig en ansträngande resa på ca 1 timme, vilket inkluderade svarta backar och puckelpistar, men oj vad värt det var. Lärde känna alla bättre (möjligen även pappa) under veckan som gått.

 

 

 

 

Det var ont, det var engagemang, det var ansträngning och det var skratt.

Hade jag haft en mjukare säng skulle jag mer än gärna stannat minst 2 veckor till. Det var skönt att inte behöva tänka på jobb, skola, utseende och vem som såg mig ramla och inte. 

 

När vi checkade in våra väskor på flygplatsen och fått våra biljetter såg vi på biljetterna att vi än en gång inte fick sitta bredvid varandra. Alla satt på stolsplats A på olika rader, förutom jag. Jag satt på F. I en annan del av planet alltså. Jag fick panik och agerade ut den i tysthet. Det var inte en bra resa. Så jag har lärt mig en sak i alla fall: Låt mig inte flyga ensam, för jag kommer inte klara av det.

 

 

Ta mig bort från Sverige. Jag vill inte vara här mer.