Sitter hopkrupen i min säng hos mamma. I en säng som inte är lika bekväm som den jag har hos pappa, men det går bra. Har en stor längtan att bara sova, sova tills solen gått flera varv över himlen, upp och ner.

 

Det är mitt i natten som man inser en massa saker, kanske lite för mycket saker. Saker som handlar om en själv.

Som att man är för snäll, vilket människor ofta påpekar. Eller att man ger så mycket av sig själv att det känns som om det knappt finns något kvar att ge. Kanske att man hoppas på allt för lite för att det ska vara bra för en själv och ens självkänsla. Att det där ordet "hopp" inte existerar i den värld som kallas min egen. Att man inser att ensam faktiskt är stark, men ensam har fortfarande en till betydelse utöver det som menas. När man vänder sig till musiken och hoppas att "någon" ska förstå varför just den låten betyder så mycket, men aldrig gör det. Aldrig.

 

Det är när man sitter helt ensam en lördag efter en mösspåtagning som gick bra och var rolig som man inser att fan, här sitter jag igen. Utan något sällskap, utan någon sorts ro i sinnet, utan lyckoruset som varade en kort stund, utan ork och utan hopp.

Men vad vet jag egentligen? Och när värderas min åsikt?