Låt mig börja med detta: Idag, 11/3-14 tog jag äntligen körkortet. Följande inlägg kommer att handla om den jävla kamp jag haft med det här satans kortet.

 

 

Jag körde upp för första gången i november 2012, därefter i juni 2013 och slutligen i mars 2014. Jag skrev upp fyra gånger totalt. Första gången skrev jag upp en dag och körde upp dagen efter.
Det regnade efter att jag misslyckades med uppkörningen och eftersom det är så jävla dåligt läge som uppkörningen är på tog jag beslutet att gå hem. I regnet. Gråtandes.

Andra gången skrev jag upp och körde upp samma dag. Varm sommardag satt jag där med tjocktröja och grät efter jag stigit ur bilen - kunde inte ta mig därifrån, så jag satte mig på en bänk 10 meter bort. I en timme ungefär. Grät nonstop. Tredje gången var jag endast en poäng ifrån att klara teorin. Åkte hem, fick att mindre sammanbrott och grät. Tog mig samman och åkte och körde upp. Klarade uppkörningen, till min stora förvåning. Och skrev upp en än gång en vecka senare. Och klarade det.

 

Så. Varför grät jag varje gång? Jo, för att jag aldrig känt mig så otroligt värdelös som jag gjorde då. Det är en hemsk upplevelse att verkligen ge sitt allt och sedan få ett betyg på att du inte är tillräckligt bra. Det sög så jävla hårt. Tycker fortfarande att det är jobbigt att tänka på hur dåligt jag mådde då. "Det är bara försöka igen", jo, tack. Dra åt helvete.

 

Det handlar inte om hur bra eller dåligt någon annan gjort på sina prov. Det handlar om dig. Det är klart som fan att du tar det hårt att inte klara det. Därefter handlar det om viljestyrka att ta sig an det där med att boka ny tid. Och pengar, såklart. Dessa jävla pengar. Jag har lagt ner säkert 17.000:- på allt om inte mer. Och det är pengar ur egen ficka. Har inte fått ett enda litet skit av mina föräldrar.

Samtidigt som det känns så jävla orättvist känns det bra på ett sätt. Jag har inte slösat bort någon annans pengar. Bara mina egna. Men det får en att bli frustrerad över att vissa föds till att bli curlade.

 

Tack och hej.