Miles apart

Jag är arg. Jättearg på alla er som är på ett rimligt avstånd ifrån er partner, ni som kan ta en liten biltur, gå några minuter, vända er om i sängen och kunna krama om honom/henne. Kunna gosa er in i dennes underbart mjuka hud och känna den tryggheten som finns där. Om det finns någonting ni kan göra för min skull så är det att uppskatta er partner. Nu. Nu på en gång. Jag kan ju uppenbarligen inte göra det så ni får fan sprida lite kärlek i mitt ställe.
 
Allt jag kan göra är att sitta och tala om för Martin hur mycket jag saknar honom och hur mycket jag går sönder varje dag utan honom. Utan min trygghet i livet. (Menar inte att jag känner mig otrygg här, det känns som ett pårökt land utan problem). Det är själva grejen att behöva ha min pojkvän, att vilja ha honom här. Kanske framstår det som om jag inte kan klara mig utan honom, som om han är den som styr mig, jag vet inte.
Så är absolut inte fallet, vad jag misstänker att folk inte förstår är att jag älskar honom så fruktansvärt mycket att jag verkligen vill ha honom bredvid mig dag som natt, att han ska dela alla mina upplevelser med mig. Och jag vet att han känner exakt likadant, vilket gör allt så jävla enkelt. Förutom det faktum att jag sitter här, tolv timmar framåt i tiden med ca 30 timmar restid emellan oss.
 
 
| |
#1 - - Din alldeles egna:

Jag saknar dig så det gör ont i mig fysiskt. Jag älskar dig så jävla mycket och skulle göra allt, verkligen allt för att ha dig nära. Du är min enda kärlek, för all framtid.❤️❤️

Upp