Jag ser verkligen fram emot resten av det här året. Samtidigt gör jag inte alls det. 

 

Jag ser fram emot det för att jag under det här året kommer börja plugga igen, och den här gången är det någonting min mogna och kloka hjärna har bearbetat och funderat kring länge. Och det känns bra. Om jag mot förmodan inte skulle komma in på just den linjen, så har jag andra linjer som fungerar precis lika bra. Jag är inte begränsad i mitt tänkande när det kommer till detta. 

 

Jag ser fram emot juni, då jag och min älskade har en liten weekend i Göteborg. Det kanske inte är värsta grejen, men varje sak jag upplever och gör med honom gör mig glad, så det är egentligen anledning nog att se fram emot resten av livet. 

 

Jag ser fram emot att infinna mig på ett jobb där jag känner arbetskollegorna, där de återigen blir som min stora extrafamilj. (Det är klart att ingenting är garanterat, men jag hoppas och tror.)

 

Anledningen till varför jag inte ser fram emot resten av året är att jag förmodligen, ganska säkert, inte kommer ha flyttat ihop med min fina, underbara, snygga, otroliga pojkvän. Och det gör ont i mig just nu, men det kanske blir lättare. 

 

Och den andra anledningen är att vi inte kommer ha Nisse. Nisses tid kommer dock, och han ska bli den mest älskade katten i hela världen.