Hej på er kompisar! Idag har jag jobbat och fick efter jobbet skjuts hem av världens bästa pojkvän och han är inte bäst för att han skjutsar mig, det är bara ett plus i kanten. Så nu sitter jag här och har faktiskt en sak jag vill dela med mig av! 

 

Eftersom jag stöter på en stor mängd föräldrar och barn varje dag i mitt jobb tyckte jag att detta var en ganska intressant sak att ta upp. Länken till blogginlägget hittar du här. 

Det handlar om hur man ska adressera situationer som man dagligen stöter på som förälder till ett eller flera barn. Framförallt handlar det om att man antar att barnet vill en sak och ointresserat svarar nej, istället för att svara på barnets kommentar och visa ett eget intresse för vad det nu är, och att därefter förklara att "vi har redan en sådan och när vi kommer hem kan du leka med den, kul va?" eller att bara svara positivt med en förklaring som barnet kan tänka vidare kring och själv förstå att "ja, det har vi ju". 

 

Och varför anser jag att det var värt att ta upp detta? För att jag själv kan tänka mig att det är ett bra sätt att uppfostra mina egna barn på en vacker dag. Dessutom har jag aldrig stött på, eller snarare hört, en förälder prata med sitt barn på det sättet. Tills idag. Det var en mamma som kom in i butiken med sin dotter på ca 8 år och son på ca 6 år. Det var precis den jargong som ges som exempel i blogginlägget. Och det var inget negativt när barnen inte fick något de gärna ville ha, det var positivt. För de hade ju faktiskt lika fina saker hemma.