145/365

Jag tänkte skriva ett väldigt irriterat inlägg om hur det är att vara ungdom och inte kunna få en bostad i dagsläget. Dagen började väl ganska negativt skulle man kunna säga, med en stor känsla av hopplöshet från min sida. 
Men, det förändrades snabbt i samband med att omständigheterna förändrades. Och vi har några i Martins familj som kan gå i borgen för oss, vilket kommer underlätta något enormt eftersom vi inte kan låna hur mycket som helst själva med våra löner. 
Det gör mig fortfarande väldigt arg att vi inte kan lösa det här på egen hand. 
 
Som snart 21-åring anser inte jag att det är meningen att man ska bo hemma. Jag är tillräckligt vuxen för att klara mig själv och att fortfarande bo hemma är för mig inte hållbart. Man stör sig på att inte kunna vara ansvarig för saker i hemmet själv, man stör sig på resten som bor i huset till en viss del ibland, man stör sig på hur saker är helt enkelt. Jag är tillräckligt vuxen för att ta hand om ett hem själv. Fast i det här fallet kommer jag ju ha en söt kille att dela allt med, hihi. 
 
Nu ska vi leta lägenheter och hoppas att en lägenhet som passar oss dyker upp! 
| |
Upp