Jag kämpar och tänker så mycket på skolan just nu så att jag drömmer om bokföring. Trots det blir det inte lättare, men snart kanske. 

 

Jag kämpar på med jobbet, det är den enklaste kampen jag har egentligen, men trots det så vill jag ändå säga att jag kämpar. Det är inte lätt att vara borta större delen av veckan och låtsas som om jag är med på banan hela tiden. Saker förändras och man får snällt nicka och låtsas som om man tycker att det är okej. 

 

Jag kämpar faktiskt på med ett till jobb också, ett nytt jobb. Det är ett eventjobb där man helt enkelt får börja på botten och jobba sig uppåt. Helt nya utmaningar som kräver annat av mig än vad jag är van vid. 

 

Jag kämpar på inombords. Vad är det jag vill göra sen? Hur vill jag göra det? Hur gör vi ekonomiskt? Vad är BÄST att göra för alla inblandade? Vad är säkrast att göra? Vågar jag ta risker och kanske misslyckas? Jag vet inte. 

 

 

Någonstans i bakhuvudet säger en röst att "allt kommer falla på plats", men det finns ingen som kommer servera mig möjligheter och lösningar. För att allt ska falla på plats känns det som om måste jag kämpa tills mina händer blöder, mina ögon svider och mitt sinne är på gränsen till att stängas ned. 

Det är bara JAG som kan se till så att allt faller på plats, men just nu vet jag inte hur jag vill att det ska falla på plats.