#metoo

Ja. För fan. #Metoo. 
 
Det är många tillfällen där jag egentligen blivit utsatt för sexuella trakasserier utan att reflektera över det faktum att det var just det. För att man alltid tror bättre om personen man har framför sig. Jag är så fruktansvärt dålig på att säga ifrån och ta allvarligt på saker som faktiskt är allvarliga. Jag har försökt komma med ursäkter för deras agerande. 
Det är först nu jag inser att jag också blivit drabbad, som så många andra.
 
Jag kan berätta om ett flertal tillfällen där värre saker har hänt mina vänner än mig, men jag tänker inte göra det. Jag tänker berätta om en del saker som hänt mig som jag inte tyckt varit okej, men som jag försökt skämta bort. 
 
Tutande. Män som tutat när jag gått kläder i alla möjliga former och färger. I ytterkläder, som absolut inte framhäver mina former. I träningskläder, där jag varit uppenbart svettig och rödmosig i ansiktet. I klänning, där jag har känt mig snygg. I tjocktröja och byxor. Men jag såg väl ut som att jag behövde lite uppskattning och känna deras äckliga tankar om mig. 
 
Blickar. Från topp till tå. Granskande och uppenbart "gillande". Och den där vidriga ögonkontakten man får. Men jag såg nog ut som att jag ville klä av mig där och då inför dem. 
 
Närmanden. Det har faktiskt hänt mig att jag varit i en situation där jag blivit fasthållen och personen i fråga ville att vi skulle pussas/hångla/strula/fan vet jag och han försökte verkligen, jag sa nej flera gånger, men han höll fast mig ändå. Jag kunde vrida bort huvudet och det var vad jag gjorde. Jag fick tillbaka "men kom igen nu", "det är ingen fara, Madde", "varför inte?" och "snälla?", samtidigt som han håller i mig som i en hård kram. Det här var hemma hos honom, ensamma, i gymnasiet. Så jag borde väl givit honom något? Eller? Jag var ju ändå hemma hos honom. 
 
Olustiga situationer. Jag var på en kryssning med min kompis och några till för ett par år sedan. Jag hade inte druckit alls, så jag var vid mina sinnens fulla bruk. Jag är ganska social och har lätt för att prata med folk, vid det här tillfället var det två killar, kanske 25 år, som var "vakter" på den här kryssningen. Någon volontärgrej eller så antar jag, inga utbildade i alla fall. Jag pratade med dem och de beslutade sig för att sätta handfängsel på mig "som en kul grej" bakom min rygg och börjar gå iväg med mig. OCH DET VAR FAN INTE OKEJ NÅGONSTANS. Hade säkert kunna polisanmäla dem för det, men jag försökte skämta bort det, som vanligt. Vi gick ganska länge, genom många korridorer och hur säger jag, en liten 18-åring att "nä, men det känns lite konstigt det här". 
Jag inser nu i efterhand att vad som helst hade kunnat hända mig då. Genom att nästintill dra sönder hela handen kom jag loss och sa att jag måste leta efter min kompis och slutade skoja. Men jag kom ju fram och pratade med dem så jag bad väl om ett äventyr. 
 
Det här är bara en del av det jag kan komma på just nu, många saker förtränger jag för att det helt enkelt inte är någonting trevligt att minnas tillbaka på. Nej är nej helt enkelt. Oavsett vilket kön du har, vad du än definierar dig som, så är ett nej alltid ett nej. 
Hade jag haft mer stake och inte varit en ganska liten tjej, som är rädd för att bli våldtagen, så skulle jag ge tillbaka som fan. Men jag är rädd, jag är rädd för att någonting ska hända mig och jag vet att jag inte kan försvara mig. Jag känner mig liten och hjälplös i en värld där alla män skulle kunna vara den som våldför sig på mig. 
Samtidigt som jag är rädd, tror jag ändå det bästa om folk och låter dem hållas. 
 
Det är så rörigt bland mina tankar och jag har lite svårt att sortera allt, som ni kanske märker. 
Ingen ska behöva utsättas för någon typ av trakasserier, ofredande, överhuvudtaget ingenting som får en att känna sig förminskad. DU SKA ALDRIG TA PÅ DIG SKULDEN FÖR NÅGONTING EN ANNAN MÄNNISKA GJORT MOT DIG. 

I thought of angels

Vad är det som händer egentligen? Har under 48 timmar hittat så jävla många konserter som kommer äga rum nästa år. Jag vet typ inte vart jag kommer ta vägen om jag inte lyckas få tag i biljetter till Fall Out Boy dock. Fyfaaaaaaan vilken ångest jag har. Andas, Madeleine, andas. 
 
Sitter här i väntan på ett vegetariskt experiment som förhoppningsvis blir bra matlådor. När det kommer till mat har jag tyvärr behövt inse en sak. Jag är inte duktig på att baka, överhuvudtaget. Men maträtter går faktiskt över förväntan måste jag säga. 
 
På lördag är det dags för bröllop och jag ser verkligen fram emot det, har en hur fin klänning som helst och ett par sköna högklackade som jag kommer kunna ha hela dagen. Frågan är bara om jag ska dricka eller inte, har konstigt nog inte bestämt mig ännu. 
 
Until next time. 

Livet enligt Lumos

Säg hej till vår nya familjemedlem Lumos! 
När vi hämtade honom var han 15 veckor gammal och idag är han 17 veckor. 
Till alla HP-nördar där ute: Ja, det är från Harry Potter vi tog hans namn.
Han är så himla gosig och vill alltid vara nära. Han är så duktig och har inte gjort sin business någon annan stans än på lådan. Han äter snällt. Han är en liten busis och vill leka mycket och länge. Och han sover alltid med oss i sängen. 
 
Vi ser båda två fram emot att få spendera många år tillsammans med honom. 
 
 
 
 
 
 

Upp och ner

Fredag 11/8 - Jobb 8-17 och därefter AW för en kollega som ska röra sig uppåt i landet och plugga. Vi hängde tills 00:30 i stan och sen rörde jag ,och några till, oss hemåt. Martin var världens snällaste och plockade upp mig i Stuvsta. Var hemma ungefär 02. 
Lördag 12/8 - Upp vid 9 ish och åt frukost, blev upplockad av pappas sambo som släppte av mig på IKEA för att hämta bilen. Strosade runt på IKEA och åkte sedan hem. På kvällen var det firande som gällde. Satte mig i bilen, alldeles för sent, och åkte till Nykvarn. Kom hem 22:30. 
 
Tror inte att jag nämnt det, men jag och Martin har sett till så att vi har ytterligare en bil nu. Genom leasing. Den är främst min att använda eftersom Martin åker så långa sträckor. Jag är hur nöjd som helst, hade valt en annan färg om det fanns dock. Och diesel, men man kan inte få allt här i världen om man har en budget att hålla. 
 
I fredags laddade jag min telefon bakom baren, insåg när jag hämtade den att den fått bada. Trodde att allt var ok, men igår på morgonen visade det sig att jag misstagit mig. Min bakre kamera (den vanliga) är fuktskadad och allt är så dimmigt. Skitkul, verkligen. Så jag var ganska förbannad större delen av dagen igår. 

Let's get on another flight

1.Den senaste månaden har jag varit i London tillsammans med Martin och Sofia. Vi gjorde en massa turistgrejer och jag kan väl känna att ja, nu har jag gjort det och behöver inte göra det igen. Höjdpunkten var besöket på "Harry Potter-museét". Det var så sjukt häftigt och jag vill väldigt gärna åka tillbaka dit. Däremot så imponerade London mig inte så jättemycket.
Det kanske hade att göra med alla människor - sjuttiotusen på samma plats samtidigt ungefär.
 
 
2. Klippte mig igen, typ 10-15 cm till och jag har hår till strax under hakan. Jag är så nöjd och det känns så fruktansvärt skönt. 
 
3.  Burgundy - översättningen låter skitknäpp - är en av mina nyfunna favoritfärger och jag känner att jag skulle kunna ha allt i den färgen, bara jag får bryta av med lite svart någonstans. 
 

 
Strökollade igenom en liten del av bloggen och kom fram till att jag ska fylla i den där listan för "året som gått" när detta år börjar lida mot sitt slut. Kan kanske bli kul. 
Imorgon påbörjar jag min andra helg i rad med jobb och jag är så trött redan nu. Ge mig styrka. 

Natt - 00:43

Vad säger man när man hälsar på någon på natten? God natt? Om man inte vill att det ska vara en önskan om en god natts sömn utan en nattlig hälsningsfras? Så lite svar, så många frågor. 
 
Jag diggar verkligen filmen Vaiana, som jag såg i söndags, efter en eftermiddag i Södertälje och även middag hos pappa. Alla färger i den filmen fick mig verkligen att önska att jag hade en sån färgrik vardag. But no. 
Hur som, se Vaiana om möjligheten presenterar sig själv. 
 
 
Ikväll var jag, Martin och Henke och såg Transformers 5: The Last Knight. 
Jag har alltid gillat Transformers, från den tecknade tv-serien till filmerna, men någonstans känner man att det verkligen är för att tjäna pengar på ett redan vinnande koncept. Man kan bara göra samma saker ett visst antal gånger innan det blir uttjatat. Missförstå mig rätt - jag tyckte att filmen var bra.  
 
Båda bilderna lånade från google.se
 
Nu ska jag nog fortsätta titta på Mad Men eller gå och lägga mig, har inte riktigt bestämt vilket ännu. 

En liten snabb uppdatering

 
Fin var himlen när jag var ute på en promenad här i veckan. Jag kämpar på med att gå ut och gå varje dag för att jag behöver det, fysiskt och psykiskt. Har en app som heter Nike+ Fuel där jag satt upp ett mål att nå varje dag och det pushar mig ganska bra. 
 
Midsommar spenderades här i krokarna hemma hos en kompis. Vi drack, spelade kubb och hade väldigt trevligt. Rap battles blev det också. Vi var väl hemma runt 04 skulle jag tro. Vad alkohol kan göra ont med kroppen. Hade min värsta bakfylla genom tiderna dagen efter. 
 
Föräldrar verkar det bli fler och fler av i våra kretsar, både folk i vår egen ålder och folk som är yngre. Det är nästan så att man börjar känna pressen trycka på lite. Men, för att klargöra på en gång - Vi vill inte ha barn på ett par år. 
 
Håret rök för ett par månader sedan och det var så fruktansvärt skönt. Jag älskade mitt väldigt långa hår, men att klippa av det och kunna dra fingrarna igenom det utan att fastna på vägen ner var fantastiskt. 

Tre dagar

Torsdag: Bli nekad. 
Fredag: Bli frustrerad och bli bortglömd. 
Lördag: Få reda på saker som inte hade behövts hållas hemligt för dig.
 
Så nu sitter jag här, jävligt omotiverad och kan inte släppa det faktum att en arbetsplats är som att gå i högstadiet all over again. Sktisnack och hemligheter hela jävla tiden. Det gör mig förbannad och sugen på att leta nytt, men vad skulle det göra för skillnad? Samma historia med andra karaktärer och en annan miljö. 

You can't get away from yourself

 
För ett par dagar sedan sträcktittade jag på Netflixs serie "13 Reasons Why", som bygger på en bok så som jag förstår det. Det var en serie som fick en att tänka efter och reflektera över en hel del. Den här boken/serien behöver cirkulera i skolor för att barn och ungdomar ska förstå, eller försöka förstå, att handlingar har konsekvenser. 
 
Jag pratade om serien med en kollega för någon dag sedan och idag sa han att han hade sett ett par avsnitt och då kom det på tal att "självmord är själviskt". 
Jag håller inte med om att det är själviskt, inte så som man får det att låta när folk säger att det är själviskt i alla fall, inte som han fick det att låta och som jag hört så många andra säga att det är själviskt och låtit - precis sådär. 
Ja, självklart är det en självisk handling att ta sitt liv. Det går inte att argumentera emot det, men jag förstår varför människor väljer att avsluta sitt liv, tyvärr. Det är så många människor som inte mår bra, som kämpar och kämpar och tillslut inte orkar mer. Den människan som väljer att ta sitt liv orkar inte leva mer. Den människan mår så dåligt. Så dåligt så att vi, som aldrig stått och burit på så mycket, aldrig någonsin kommer förstå. 
Jag säger inte att det inte skadar människor i personens närhet - självklart gör det det. 
Jag tror att den människan som väljer att ta sitt liv älskar sina nära och inte vill såra dem, men det som personen känner är så mycket större än kärleken till sina nära och så ofattbart svårt att hantera. 
 
Är någon som råkar läsa det här som faktiskt funderar över att avsluta sitt liv - nej, sök hjälp, prata med någon. Ge livet en chans, två chanser, fan, hur många chanser som helst. Att ta sitt liv är ingen utväg som ens ska finnas med i beräkningen. Du är värd allt här i livet och det finns så många människor som är villiga att hjälpa dig om du bara ber om hjälp. Var inte rädd att be om hjälp. Känner du inte att du har någon? Skriv till mig (lovar att göra mitt allt) eller ta kontakt med någon organisation nedan: 
 

Förändring

 
Det är så mycket som behöver göras hela tiden. Det känns inte som att jag får någon tid att ta hand om mitt eget välbefinnande riktigt. 
Jag älskar att sitta i min lägenhet och känna att den är min ( och Martins såklart ), men det är samtidigt så mycket som jag känner att vi behöver göra med den för att den verkligen ska kännas som vår, mer personlig och allt det där. Pengar tar upp en sån stor del av mina tankar. Är det såhär det är för alla? 
 
Ovan ser ni vad vi uträttade i helgen som var. Pappa var förbi och ville hitta på någonting så vi åkte till Bauhaus och köpte lite trall till vår balkong. Vi fick måttanpassa vissa plattor på plats, men det blev skitbra och jag som i stort sett la hela trallen kände verkligen vilken skillnad det blev när jag helt plötsligt kunde ha fötterna på trä istället för betong. Stor skillnad! Utemöbler får lov att belasta nästa lön. 
 
Det är fortfarande byggarbetsplats utanför. Jag önskar mig en ordentlig väg att köra bil på till sommaren, den här är grusig, sne, gropig och jävligt dammig. Bilen ser nästan alltid ut som att vi kört ned den i ett lerigt dike. 
 

In the dark I have no name

 
Det här är den senaste bilden jag tagit i Photo Booth på datorn och det var 2015-12-25. 
Vart är den här människan? Ni vet när man ser bilder på sig själv från år tillbaka och undrar vad fan det var som hände. Man märker inte att man själv förändras, man inser det en tid senare. 
 
Jag har en fantastisk pojkvän (det hade jag då också) som jag nu bor ihop med. 
Jag äger 50% av en bil.
Jag betalar Radiotjänst. 
Jag har en fast anställning på heltid. 
Jag äger 50% av en lägenhet.
Jag har ett bolån som jag kommer betala av resten av mitt liv. 
Jag bor inte i Södertälje längre och kommer aldrig bo där igen. 
Jag har en blogg som det faktiskt går bra för (inte den här lol).
Jag har lärt mig att en gran behöver vattnas. 
Jag har lärt mig vad amortering innebär. 
Jag förstår nu att man saknar sin familj. 
Jag oroar mig över pengar. 
Jag har donerat blod 6 gånger. 
Jag har underbara kollegor som gör mig glad och gör det roligt att komma till jobbet. 
 
Och tydligen så är jag vuxen. Det känns inte så. Kommer jag någonsin känna mig vuxen? Det känns som att jag har hamnat i en värld där jag inte riktigt hör hemma, men samtidigt så gör jag det. 
I samma veva har jag ingen jävla aning om vad jag vill. Vad är det här? Hjälp mig, pausa, tryck på stopp. Vad som helst. 
 

99,45%

 
Nu har vi firat vår första jul här i lägenheten. Eller ja, firat och firat, vi gav varandra julklappar på morgonen och därefter delade vi på oss under dagen. Men det har varit ganska mysigt, men saknar snön väldigt mycket. Ovan ser ni vår fina gran med bara rött glitter och röda kulor och en ljusslinga såklart.
Och jag saknar att åka skidor, så himla mycket. 
Nu till nyår ska vi vara hemma hos en kompis och bara ha askul. 
 
Hålen i taket är åtgärdade och man kan inte ens gissa vart hålen var någonstans, så det känns bra. 
Vi har fortfarande saker som ska fixas här i lägenheten såklart, till exempel så har vi inga nattduksbord utan använder mindre kartonger till det, haha. Vi ska måla väggen i sovrummet, köpa gardiner som inte är juliga, sätta upp en duschvägg i badrummet, fixa Martins skrivbord så att det blir mer stabilt, köpa två nya stolar till matbordet. Sen har vi som ambition att byta ut bänkskivan en dag också.. Ni hör ju hur mycket pengar som ska läggas och sen kommer vi säkert vilja åka på en semester i sommar också.. Med det här mindre lånet som vi har på 120k så betalar vi ju en ganska saftig ränta och avgift så jag har lite pengaångest, haha :) 
 
Jag skriver nog inte mer innan 2017, så jag får önska er alla ett riktigt gott nytt år och ett väldigt trevligt firande!
 

91.53%

Hej, se på fan att jag lever alltså. 
 
Jag tänker inte dra allt i ett enda inlägg, men jag tänkte att för er som inte har mig på snapchat (madeleinering) så ska ni få ta del av Sagan om hålet i taket i alla fall. Så här kommer den: 
 
 

77,32%

 
I onsdags var vi alltså på förbesiktningen av lägenheten. Hade sällskap av Pappa och en till i familjen.
Förbesiktningsmannen hittade några småfel, typ streck på väggarna, luckor som behöver justeras, ett fönster som inte gick att öppna hela vägen osv. Det var alltså ingenting som var någon stor grej, kanske fönstret då, men det är förhoppningsvis lätt åtgärdat. 
 
Det var så himla ljust och härligt i lägenheten, så både jag och Martin kände att vi kunde flytta in på momangen, men istället ska den stå tom och ensam tills vi flyttar in på fredag. 
 
Min födelsedag var inte någonting särskilt, så det finns ingenting att rapportera. 
 
Idag är det 5 långa dagar kvar.

75,41%

Den här veckan har gått så snabbt. 
Var ledig i tisdags och då hämtade vi mina linser och passade på att kika på lägenheten. Just nu har de rivit "ner" vägen och man får åka på en grusväg i en brant backe som dessutom svänger en del. Tycker synd om dem som bor där just nu. Det såg inte ut som att man ens kunde åka in i garaget under husen... Hoppas verkligen att det är fixat tills vi flyttar. 
 
Igår, lördag, var vi på IKEA och fick med oss en kökslampa och lite annat hem. Idag har vi bara tagit det huuuur lugnt som helst. Inte riktigt vad jag vill, haha. 
 
Det börjar verkligen närma sig nu! 
 
3 dagar kvar till förbesiktningen av lägenheten. 
5 dagar till min födelsedag. 
12 dagar tills vi flyttar in. 
 
Det här betyder alltså att det bara är ett enda inlägg kvar, och efter det så bor vi där!!