orkar inte med rubrik
I obalans... Det är det som kan beskriva mig för tillfället.
Jag känner mig glad ena stunden och sen bara helt jävla deppig, det är ju som vanligt.
Känslan av obehag är påtaglig och jag har ingen aning om vad jag ska göra åt det.
Jag hatar att vara ensam när jag behöver en kram som mest. Alltid ska det vara så.
Orkar inte med... att vara så brutalt ensam i mig själv. Jag har tappat bort mig själv.
Ärlighet varar längst. Det är så det är.
Kommentera inte om du bara vill klaga på mig, jag vet vad jag skriver och det här är min blogg, inte din. Så säg inte åt mig vad jag ska och inte ska göra.