Tejp runt mitt hjärta
Långt ifrån... Eller jag åkte till pappa och hämtade min Ipod laddare, men efter det var det mest improvisation.
På bussen till pappa smsade jag Gustav och frågade om han ville hitta på ngt. Efter det... Var jag i Östertälje till lite över tio.
Jag glömmer ofta bort att jag är ensam med en massa killar och att det inte finns någon tjej mer än mig där.
Jag känner mig verkligen som "en i gänget" och inte som ngn särbehandlad liten flicka, hahah kanske svårt att hänga med i mitt tankesätt här, men i alla fall.
Ni killar förgyller verkligen min dag. Ni borde få pris för att ni är så bra vänner! (:
Vet ni vad som stör mig? Nej, det vet ni nog inte.
Att jag liksom virar in mitt hjärta i någon sorts tejp.
En tejp som folk kan riva bort så himla lätt och som jag själv alltid tar och tejpar om igen efter varje sårande ord eller handling.
Det blir isolerat och känslorna stannar där inne, ett tag.
Jag vill släppa ut mina känslor, men det går inte.
Jag behöver den där kramen, ni vet, som bara kan hålla om mig så länge som jag behöver.
Jag behöver gråta ut på riktigt, för allt som har hänt under mitt liv.
Fast folk är säkert rädda för mig nu. Hahahahah, att jag mitt i allt ska börja gråta eller nåt. Frukta icke! Så lätt tror jag inte att det kommer brista ;)
Det är Söndag nu. Vi hörs senare idag alltså.
jag skickar en BAMSEKRAM! <33