Ibland saknar jag dig. Du vet hur det är, vi låtsas som om ingenting fast det är så jävla mycket.

Jag vet inte om jag är för feg för att be om ursäkt för mina misstag eller om det är stolthet som är i vägen.

Eller om det bara handlar om sorg. Sorgen av att ha förlorat, förlorat på riktigt.

Det känns som om det finns så himla mycket att göra åt det här, men samtidigt så oerhört lite.
Men frågan är om det är värt det. Jag vill att det ska vara värt det, från botten av mitt hjärta vill jag verkligen det.

Det är bara det att det känns som om jag blivit stucken och sitter med ett blödande sår som ömsom läker, ömsom blöder som om det aldrig skulle sluta. Det är inte så att jag inte klarar mig, för det gör jag.

Synd och skam är det att så många tankar aldrig får bli sagda mer. Och det gör lite ont ibland.