Ännu ett jobbpass avklarat.

Att ett litet ord som "skönt" skulle passa bra in bakom min tidigare mening, det vet vi.

Men jag kan inte skriva det, för det är inte skönt. Inte det minsta, inte när man vet att det är en ofattbar mängd timmar kvar tills jag får en ledig dag igen. Just nu tar jag varje dag som den kommer, för det finns ingenting att se fram emot. Varken min födelsedag eller julafton till och med. Det känns som om förhoppningar bara trasas sönder och går i bitar som man inte ens kan laga med silvertejp.

 

Och som vi alla vet - går det inte att laga med silvertejp, då är det trasigt.