Någonting som känns jobbigt här i livet är att se en massa gamla klasskompisar umgås och känna att man är helt bortglömd. Det har inte riktigt känts som om jag blivit accepterad i dessa kretsar ordentligt.

Det känns som om jag står ensam på ena sidan och sedan alla andra på den andra sidan. Att vara ensam och sen försöka ta kontakt med flera stycken är inte någonting som är jättelätt och det är väl bland annat därför jag inte har ansträngt mig allt för mycket.

 

Jag har väl mig själv att skylla, men jag tänker inte ljuga och säga att jag inte känner mig bortglömd, för det gör jag.