#metoo
Ja. För fan. #Metoo. 
 
Det är många tillfällen där jag egentligen blivit utsatt för sexuella trakasserier utan att reflektera över det faktum att det var just det. För att man alltid tror bättre om personen man har framför sig. Jag är så fruktansvärt dålig på att säga ifrån och ta allvarligt på saker som faktiskt är allvarliga. Jag har försökt komma med ursäkter för deras agerande. 
Det är först nu jag inser att jag också blivit drabbad, som så många andra.
 
Jag kan berätta om ett flertal tillfällen där värre saker har hänt mina vänner än mig, men jag tänker inte göra det. Jag tänker berätta om en del saker som hänt mig som jag inte tyckt varit okej, men som jag försökt skämta bort. 
 
Tutande. Män som tutat när jag gått kläder i alla möjliga former och färger. I ytterkläder, som absolut inte framhäver mina former. I träningskläder, där jag varit uppenbart svettig och rödmosig i ansiktet. I klänning, där jag har känt mig snygg. I tjocktröja och byxor. Men jag såg väl ut som att jag behövde lite uppskattning och känna deras äckliga tankar om mig. 
 
Blickar. Från topp till tå. Granskande och uppenbart "gillande". Och den där vidriga ögonkontakten man får. Men jag såg nog ut som att jag ville klä av mig där och då inför dem. 
 
Närmanden. Det har faktiskt hänt mig att jag varit i en situation där jag blivit fasthållen och personen i fråga ville att vi skulle pussas/hångla/strula/fan vet jag och han försökte verkligen, jag sa nej flera gånger, men han höll fast mig ändå. Jag kunde vrida bort huvudet och det var vad jag gjorde. Jag fick tillbaka "men kom igen nu", "det är ingen fara, Madde", "varför inte?" och "snälla?", samtidigt som han håller i mig som i en hård kram. Det här var hemma hos honom, ensamma, i gymnasiet. Så jag borde väl givit honom något? Eller? Jag var ju ändå hemma hos honom. 
 
Olustiga situationer. Jag var på en kryssning med min kompis och några till för ett par år sedan. Jag hade inte druckit alls, så jag var vid mina sinnens fulla bruk. Jag är ganska social och har lätt för att prata med folk, vid det här tillfället var det två killar, kanske 25 år, som var "vakter" på den här kryssningen. Någon volontärgrej eller så antar jag, inga utbildade i alla fall. Jag pratade med dem och de beslutade sig för att sätta handfängsel på mig "som en kul grej" bakom min rygg och börjar gå iväg med mig. OCH DET VAR FAN INTE OKEJ NÅGONSTANS. Hade säkert kunna polisanmäla dem för det, men jag försökte skämta bort det, som vanligt. Vi gick ganska länge, genom många korridorer och hur säger jag, en liten 18-åring att "nä, men det känns lite konstigt det här". 
Jag inser nu i efterhand att vad som helst hade kunnat hända mig då. Genom att nästintill dra sönder hela handen kom jag loss och sa att jag måste leta efter min kompis och slutade skoja. Men jag kom ju fram och pratade med dem så jag bad väl om ett äventyr. 
 
Det här är bara en del av det jag kan komma på just nu, många saker förtränger jag för att det helt enkelt inte är någonting trevligt att minnas tillbaka på. Nej är nej helt enkelt. Oavsett vilket kön du har, vad du än definierar dig som, så är ett nej alltid ett nej. 
Hade jag haft mer stake och inte varit en ganska liten tjej, som är rädd för att bli våldtagen, så skulle jag ge tillbaka som fan. Men jag är rädd, jag är rädd för att någonting ska hända mig och jag vet att jag inte kan försvara mig. Jag känner mig liten och hjälplös i en värld där alla män skulle kunna vara den som våldför sig på mig. 
Samtidigt som jag är rädd, tror jag ändå det bästa om folk och låter dem hållas. 
 
Det är så rörigt bland mina tankar och jag har lite svårt att sortera allt, som ni kanske märker. 
Ingen ska behöva utsättas för någon typ av trakasserier, ofredande, överhuvudtaget ingenting som får en att känna sig förminskad. DU SKA ALDRIG TA PÅ DIG SKULDEN FÖR NÅGONTING EN ANNAN MÄNNISKA GJORT MOT DIG. 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress